Skisser för sommaren.

Moln sprängfyllda av blixtar och dunder har passerat. Det är natt. En ensam natt, utan dig.
Nätter som denna fyller upp mitt inre med sentimentalitet. En god sådan.

Jag skulle kunna vräka ur mig vartenda existerande kärleksklyscha, men till föga nytta. Ord är blott ord, det är våra handlingar som definierar dem vi är. Därav kommer jag göra mitt yttersta för att bevisa min kärlek till dig, varje dag för all framtid. Det vi har är så ofattbart stort och kan utan tvekan inte ens mäta sig med övriga fragment i mitt liv.

Jag vet i stort sett ingenting om framtiden, den är minst sagt outgrundlig. Något jag däremot vet är att jag vill dela den med dig.

Ett betydligt längre inlägg fanns utplanerat inuti mitt huvud, däremot tycks tröttheten vinna slaget om hjärnkontoret i natt.

Jag älskar dig till en fullkomligt obeskrivlig grad, Emma Bengtsson.

Peace out, daRBizzle.

Carry This Picture

Color the coast with your smile,
it's the most genuine thing I've ever seen.
I was so lost,
but now I believe.

Now I believe.

Vi kommer att dö samtidigt.

Det var ett tag sen.

Efter närmare tre månaders uppehåll vet jag inte riktigt var jag ska börja. Ytterst tveksamt om jag ens orkar pula ner allt som hänt sedan sist. Ackompanjerad utav ljuva toner från Dashboard Confessional tänker jag åtminstone göra ett försök.

Pause. Rewind. Play.

Jag började studera vid Valjevikens Folkhögskola.
Kärleken fann mig och bosatte sig djupt i min själ och mitt hjärta. Kärleken bär namnet Emma. Denna magnifika människa startade en total revolt av mitt liv och min vardag.
Himlens mörkgråa moln skingrades och det där glaset började allt jämt se jävligt halvfullt ut.
Om det inte vore för oerhört bristfälliga källor till all sorts religion skulle gemene man nästan kunna tro att en skäggig sate där uppe äntligen fattat galoppen.

I skrivande stund befinner sig undertecknad hemma, i Näsum. Min älskade livspartner Emma ligger och susar i sängen. I vår säng. Yep, sambo. Vi flyttar till en fantastiskt fin fyra på två plan vid månadsskiftet. Dessutom har vi införskaffat en bebis, dock en hårig sådan. Vilket resulterat i att familjen Bengtsson-Bogren utgörs av två pälsbeklädda individer och två inte lika hårfagra, och så ett marsvin som hänger med på ett litet hörn.

Det finns inte adjektiv nog i världen som kan beskriva hur lyckligt lottad jag är. Därav tänker jag inte ens försöka mig på att beklä denna underbara känsla med ord. De räcker liksom inte till.

Vi har båda emellertid en kittlande känsla av att vi inte är ensamma homo sapiens i hushållet längre.

Vi hoppas, fast håller kanske igen något för att undvika besvikelse.

Nu ska det förhoppningsvis sovuleras en stund. Återstår att se om sin älskades näsborrar är igenkorkade i natt igen.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta Emma Bengtsson, på ett sådant plan jag aldrig varit i närheten av förrut. <3

Peace out, daRBizzle.